Va under en av höstens mörka dagar på en trevlig föreläsning med Fredrik Schenholm. Efter att ha talat om jakten på sin drömbild en stund så klickade han fram en fantastisk bild på Oscar Hübinette i Chamonix. Snön blänkte kritvitt, solen gnistrade likt dödsstjärnan och himmelens djupblå färg sög in betraktaren på stuns. Efter att ha pratat en del om hur han arrangerade bilden så gick han vidare med att prata om ljusets inverkan på landskapet och hur man får till det bra vid fotande av skidåkning. Dels hur bergets vinklar påverkar djupet men även vilka tider på dygnet som solen står som bäst på himmelen.
Detta är något som ofta är totalt olika beroende på vilken sport man skall fota. Skidåkare föredrar kanske en molnfri dag med puder för säkra bilder, själv föredrar jag ofta mulet väder mitt på dagen. Begränsar en lite när det gäller det kreativa lekandet med ljuset, men ger ofta någon okej bild. Lättare att skärpa och man får lätt fram bra mikrokontrast vid en bra exponering. Svårt att få till det där speciella spelet mellan komposition och ljus något vidare men man kommer efter en sådan dag i varje fall hem med något.
Något annat som jag dock tidigare aldrig ens reflekterat kring förens denna kväll är solens form och strålar. Fredrik som ständigt jobbar med dessa stora strålande solar slänger ur sig som om det vore det mest självklara i världen, att för att få till en riktigt bra stjärnsol så måste man ha åtminstone bländare f/7.1 eller mindre. Nåt jag aldrig ens funderat kring innan var ju uppenbart ett grymt verktyg, den ska bara vara där i verktygslådan. Kan jag börja förstå mig på det så kan jag emellanåt lyfta en platt bild eller poppa en redan bra bild. Visst har objektivets egenskaper även den en stor del i utgången, men med bländare större än f/7.1 så får man aldrig till någon riktig stjärneffekt från början. Ju mer jag tänkte på det så insåg jag hur svårt det är att till fullo förstå sig på kameran. Så mycket tekniker och egenskaper som bara ligger där och väntar på en. Har man väl stött på dem så gäller det att komma ut och använda dem. Lära sig hur det funkar i olika miljöer och hur det samverkar med resten av kompositionen.

Bilden nedan på Jesper klättrandes på Atmosphère är den första där jag kom att fundera kring denna teknik lite mer ingående. Kom efter ett par hyfsat platta bilder på att solen poppar väsentligt om jag skulle skruva om exponeringen med att utgå ifrån åtminstone f/7.1. Dessvärre svårt i dessa miljöer med svagare ljus. Körde redan på relativt kort slutartid för att kunna frysa rörelserna och ISO va på väg att pressas mer och mer ju lägre solen sjönk. Nu fick jag aldrig riktigt till det med f/7.1. Blev snabbt för mörkt och det skulle bli en värdelös exponering på många andra sätt.  Men nu har jag börjat fundera mer kring solen som en del i kompositionen vid motljus och bygger upp framtida bilder i mitt huvud. Vissa där solen är en liten bieffekt, men även andra där den med rätt andra delar troligtvis kommer kunna bära upp en bild på egen hand.

Nedan Är Magnus t.v. och Jesper t.h. uppe och klättrar på L’Angle Parfait samt Atmosphè i bouldermeckat Fontainebleau 6 mil söder om Paris.

Insåg även att Canon har en riktigt bra servicedeal för de mer seriösa fotograferna. Canon professional network är ett bonussystem där man genom att registrera sina canonprodukter har möjlighet till att få snabbare service och eventuella lånekameror ifall det skulle dra ut på tiden. Bra att veta ifall man skulle bli stående med trasiga hus inför något fotojobb i framtiden. Kanske ska börja med att skaffa ett backuphus först.