Toundoute

Saturday 8 February, 2014

0

Categories:

Jag var länge rädd att min lilla moppe inte skulle hålla för de sträckorna jag körde. Sammanlagt avverkade jag 1600 kilometer med min nyfunna vän. Så länge jag körde runt i städer och byar så var den helt fantastisk och kändes stabil, den funkade som en uppgraderad variant av cykel som gjorde att jag fick kontakt med lokalbefolkningen på ett annat sätt än om man suttit i en bil eller på en buss. Den stora rädslan kom däremot när jag gav mig ut på landsvägarna mellan städerna. Vissa dagar brummade jag 250 kilometer på slingriga vägar över bergspass och andra dagar var det oändliga raksträckor i ökenlandskap som gällde. Moppen kunde i medvind komma upp i 60 km/h men att i timme efter timme maxa den lilla motorn till sin bristningsgräns kändes inte optimalt utan jag höll mig till att trycka upp den i 50 km/h och var då ändå rädd för att jag pressade den för mycket. När jag körde genom små byar nere i Sahara och stannade till för att prata med mekanikerna i de små skjulen längs vägen så bara skakade de på huvudet och skrattade åt mig när de insåg att jag kört hela vägen från Marrakech.
Till min förvåning så höll den ändå förhållandevis länge. Fram till nästa sista dagen när jag var relativt nära Marrakech (8 timmars körning över det sista bergspasset) och min oro över vad som skulle hända om moppen kraschade hade lugnat sig lite så hände det som jag fasat över. Bilden ovan är tagen några timmar innan den kraschade. Jag hade varit uppe i bergen på bilden och letat efter tecken på elektricitetens utveckling och låg på en av de oändliga raksträckorna och pressade moppen för att komma tillbaka till byn, där jag hade en säng för natten, innan solen gick ner. Helt plötsligt smäller det till och moppen börjar tappa fart. Den reagerar fortfarande när jag gasar och varvar upp, men den rör sig inte det minsta framåt, kedjan hade gått av. Två timmar innan solen går ner och med 20 kilometer raksträcka tillbaka till Skoura så började paniken smyga sig på. Jag var tvungen att ta mig tillbaka till Marrakaech nästkommande dag för att lämna tillbaka moppen och ta flyget hem. Inte blir panikkänslan mindre av att det var timmar sedan jag senast mötte någon på vägarna. Jag börjar sätta mig på moppen och använda den som en sparkcykel kickandes med höger respektive vänster ben. Efter 30 minuter börjar jag känna en uppgivenhet och tankarna kring hur jag ska lösa detta känns avlägsna. Jag lyckades på de platta delarna hålla ungefär 10 km/h på detta sätt och räknade snabbt ut att jag aldrig skulle komma tillbaka till byn innan solen gått ner, och med det inte heller kunna hitta någon mekaniker som skulle kunna fixa moppen innan morgondagen. Då helt plötsligt dyker det upp en motorcykel som är på väg mot motsatt håll upp i bergen. Han stannar och jag börjar med teckenspråk förklara situationen. Jag försöker övertala honom att ta mig på släp tillbaka till byn han kom från, men han behövde komma hem till sin by i bergen innan solen gick ner. Under tiden vi står där och pratar och gestikulerar för fullt kommer det dock en skåpbil fullastad med en familj som varit nere på marknaden. Herren på motorcykeln stoppar bussen och förklarar situationen för föraren och vänder sig sedan till mig och säger att för 80:- så kan de skjutsa mig tillbaka till byn, vilken lycka. De börjar lasta ur hela familjen och inredningen ur skåpbilen och sedan börjar nästa projekt med att försöka få in moppen i bussen. Till slut lyckas vi och medan hans familj står kvar vid vägkanten och väntar så börjar vi färden tillbaka mot civilisation. Det visar sig också att han känner en mekaniker i byn och skjutsar mig direkt dit och vi kommer till och med fram innan solen börjat gå ner. Mekanikern förklarar dock att han inte har den rem som behövs till denna typen av scooter i lager utan behöver åka och köpa den i Ouarzazate som ligger 50 kilometer bort. Han lugnar mig dock och säger att det kommer lösa sig imorgon bitti. Jag lämnar honom med en viss tvekan och undrar vad jag ska göra om det inte löser sig, jag måste ju verkligen börja köra tillbaka nästkommande dag. Min tvekan visade sig dock vara totalt obefogad. När jag kommer till fots till verkstaden nästa morgon så har han precis fått tag på remmen och 30 minuter senare så är moppen lagad och går bättre än någonsin. Nu kunde jag till och med trycka upp den till 70 km/h.
Innan nästa resa så är tanken att skaffa körkort för lätt motorcykel. Visst är det charmigt och härligt att sitta och puttra på en scooter, men den oro jag konstant kände under de tolv dagar jag körde runt i landet tärde på mig.